Ja nu smittar den igen, bröllopspsykosen. Blivande brudar som blir som förbytta när det börjar närma sig den stora dagen. De blir otrevliga, okonkreta och får någon sorts mani för att saker har gått fel eller om de inte än har gjort det, att det kanske kommer att göra det. De skriker, gråter och är allmänt otrevliga. Det är som om hela världen kretsar kring dem. Jag säger bara – spänn av för fan!
Vissa tror nog inte att det kan hända dem, men så helt plötsligt, utan att de märkt det har den slagit till, psykosen, och den är inte vacker. Det vet alla som har drabbats av en brud i bröllopspsykos. Ibland tycker jag verkligen synd om deras nära och kära. Speciellt mammorna. De blir skickade hit och dit för att skälla ut den ena leverantören efter den andra. Ibland tror jag inte de riktigt vet vad och varför de ska skälla, men de har fått i uppdrag av sin älskade dottern. The princess, den fruktade blivande bruden att göra det. Göra nåt! Psykosen går oftast inte över förrän dagen efter bröllopet. Sedan dröjer det några veckor tills man ser bruden igen. Brudparet åker på en bröllopsresa och vilar ut sig. Får tid att fundera över hur det var, hur det blev och varför. Sedan en dag möts man igen och jag känner inte igen den gifta bruden. Hon är som en helt ny människa. Snäll, ödmjuk och omtänksam. Bröllopsykosen har släppt- thank’s God! Ibland ber hon till och med om ursäkt eller i alla fall försöker släta över hela situationen genom att försöka vara extra snäll och trevlig och berättar om hur faaaantastiskt allting var och hur nöjda de blev.
Vilka i-landsproblem. Oj oj oj. Jag älskar verkligen bröllop men ibland önskar man bara att alla skulle tänka efter en gång extra över hur de beter sig och om de är så de vill uppfattas. Det är ibland nämligen ganska svårt att förlåta och glömma…